Att ge respons...och en checklista

Respons (skriva)

Ge kompisen respons på följande...

1. Koppling till uppgiften. 

• Är rubriken (och ingressen) lämplig? 
• Vill man läsa vidare? Varför? 
• Handlar texten om rätt saker? (Finns ingress, rubrik, inledning-avslutning) och argument? Behövs det argument i denna text?) Ska det finns en intervju?

2. Innehållet.  

• Förstår man vad författaren menar?  (Förstår man vilken åsikt författaren har?)  
• Tydligt språk? Många bra argument. Fördelar/nackdelar (Hittar du kopierad text = otillåtet=fusk)
• Gestaltningar/beskrivningar, hur lyckas kamraten med detta? Ges exempel på bra detaljer/synonymer...mm
• Miljöbeskrivningar... finns det? Behövs det?
• Tidstypiska detaljer/exempel, finns det?

3. Strukturen. 

• Hänger inledning och avslutning samman på ett bra sätt? 
• Styckeindelning? 
• Textbindning? Ge exempel.

4. Språk och stil. 

• Försöker författaren variera sitt ordval. Undviker upprepning av ord ex Jag...
• Satsradning? 
• Retoriska frågor? 
• Växlar författaren mellan personligt och allmänt på ett bra sätt? Ge exempel.
• Om det finns en intervju... (öppna eller slutna frågor)

5. Skrivregler. 

• Stor bokstav, punkt, skiljetecken, styckeindelning, stavning, finns särskrivning av ord?

6. Källkritik. 

• Finns det källor? ...behövs det?

7. Texttyp

• Vad anser du att det är för en typ av text? (Argumenterande artikel/reportage/intervju/Insändare/krönika/novell/annat?)

8 Helhetsbedömning av texten 

• Bedöm hela texten... motivera helheten

---

Utvandrarna "Ett fat korngröt"

"Ett fat korngrynsgröt" /ur Utvandrarna

av Vilhelm Moberg

Karl Oskar hade länge vänt och vridit och grubblat och grunnat, men han kunde inte komma den tanken förbi: Ett bondfolk, som ännu var i sin ungdom, vid hälsa och fulla krafter, kunde ingen­ ting klokare företaga sig än att utflytta till Nordamerikas Förenta Stater.
Kristina ville stanna kvar i hemorten.

Så stod makarna i Korpamoen med var sina meningar inför ett beslut som var bestämmande för deras fortsatta levnad, och ge­ nom många höstkvällar under sysslorna framför spiselbrasan ut­ bytte de dem. Han förespeglade nya förmåner och lättnader med en utflyttning, hon drog fram nya nackdelar och olägenheter. När hennes invändningar började tryta kom hon alltid med detta:

­ Om nåen annan hade farit förut! Men ingen häromkring har utflöttat än.

Hans svar var alltid detsamma:
­ Så får jag bli den förste. Nåen måste bli den förste. I alla
företag i världen.

­ Å du vill ta på dej ansvaret?
­ Jaa. Nåen måste ta ansvaret. I alla värv.

Hon kände sin make nu: Han släppte aldrig vad han hade satt sig före, och hitintills hade han alltid drivit sin vilja igenom, både emot henne och sina föräldrar. Men den här gången skulle han få rätta sig efter henne. Den här gången gav hon inte efter, den här gången skulle hon få honom att betänka sig och ändra sig.
Hon talade med Nils och Märta: De måste hjälpa henne att avråda Karl Oskar och avstyra detta vådliga företag.

Men föräldrarna bara varkunnade sig över sin överdådige sonh hade intet stöd att ge hans hustru. Nils sade: Sedan Karl Oskar kunde knäppa upp sina byxor själv när han behövde pissa, hade han aldrig bett sina föräldrar om råd eller hjälp. Och man skulle aldrig obedd komma med råd. Om hans far eller mor försökte rubba honom, så skulle han bara stå ännu envisare fast. Och Kristina började förstå: Den här gången visste Karl Oskar mer än någonsin vad han ville. Men detsamma gjorde hon.

Efter årets torka och missväxt kom nu nödvintern. 

Sommaren hade varit kort och dött i sin ungdom; så mycket längre varade vintern som svälten förlängde.
Kristina bakade nödbröd. När rågmjölet inte förslog, drygade hon ut det med agnar, bokenötter, ljungfrö och torkade oxelbär. Hon försökte också mala in ekollon i baket, men sådant bröd gjorde en så hårdlivad, att man inte kunde göra sina behov på flera dygn. Men hon kokade en ätbar välling på kärnor av hassel­nöt, i stället för den rena rågmjölsvällingen, som de fick vara utan i vinter. Med nödfödan var det dock ingen riktig välsignelse, frön, nötter och annat, som samlades i markerna, fyllde väl buken, men gav ingen varaktig mättnad. Man gick ifrån bor­ det för att måltiden var slut, inte för att man var mätt. Och hur de än drygade ut födan, så skulle bingar och mattinor vara tömda, innan nästa gröda stod mogen.

Mitt i vintern var tiden ute för Kristina, och hon födde en son. De var nu åtta personer i Korpamoen.
Av den klena kosten i vinter fick inte modern tillräcklig di åt den nyfödde: Hennes bröst sinade långt innan han blev mätt. Och ett dibarn tålde inte den beska mjölken från deras svältfödda kor. Denna vinter passade inte en nytillkommen i världen. Kristina måste nu unna sig själv de mest närande matbitarna för att få di till den lille. Men de andra barnen hade behövt dem lika väl. Hon såg att Anna, den äldsta, hade fallit av och magrat mycket på sista tiden. Hon kände det som om hon stal mat från tre av sina barn för att ge åt det fjärde.
Den nyfödde skulle heta Anders Harald och kallas Harald.

Nu bjöd de sitt grannfolk, Jonas Petter i Hästebäck och hans hustru Brita­Stafva, som gudföräldrar åt lille Harald. Utom gud­ föräldrarna var ingen mer än Karl Oskars syster Lydia, som tjänade piga i Kråkesjö, bjuden till barnsölet.
Och denna vinter fanns det heller ingenting att laga kalasmat av. Kristina kokade kristningsgröt av en liten påse korngryn, som hon hade gömt undan till den här dagen, och lite smör och socker kunde hon också sätta till gröten och lägga i grytan. Alla tre barnen kom omkring henne, när hon öste upp den. Det var längesedan de små hade sett sådan mat i huset, mat som doftade så gott. Kristina öste upp gröten i ett stort lerfat, men det fick inte skåras förrän gudföräldrarna hade kommit tillbaka med den ny­ döpte från kyrkan; hon ställde undan fatet till svalning ute i källarstukan.
Medan Jonas Petter och Brita­Stafva var på kyrkfärden syssla­ de Karl Oskar och Kristina i lagårn. Barnen var ensamma inne.

När föräldrarna kom tillbaka in i stugan saknade de Anna. De sökte efter henne både inomhus och utomhus, men kunde inte få syn på henne. Nils och Märta visste inte vart hon hade gått. Men borta var hon. Hon var fyllda fyra år och var så gammal, att hon kunde gå till granngårdarna ensam, men hon gick aldrig utanför gården utan lov.

Karl Oskar blev mycket orolig. Vad kunde ha hänt med flic­kan? Han ömmade för henne som för sitt öga, hon var som en arbetskamrat, som brukade följa honom vart han gick. Och i eftermiddag hade han lovat henne att hon skulle få gå med honom till skomakarn, som skulle ta mått till ett par nya skor åt henne, för hennes gamla var alldeles söndriga och förbi. Det hade hon säkert inte glömt. Så mycket märkligare var det att hon försvann strax innan de skulle bege sig i väg.
Förgäves letade de efter barnet ute i hagen. Fadern tänkte gå till granngårdarna och fråga. Då kom Kristina springande och sade: Flickan var i källarstukan. Hon hade gått förbi källaren och när hon hade hört ett kvidande ljud därinifrån öppnade hon dörren.

På golvet i källarstukan låg Anna utsträckt. Hon jämrade sig
som i svåra plågor. Bredvid henne på golvet stod lerfatet, som Kristina för ett par timmar sedan hade ställt ut till svalning, rågat med korngrynsgröt. Fatet var till två tredjedelar urätet.
Flickan blev inburen och nedbäddad i sin säng. Gråtande bad hon föräldrarna om förlåtelse för vad hon hade gjort. Hon hade inte kunnat glömma grötfatet, som hon sett och känt lukten av i köket. Hon var sulten, hon blev lysten efter gröten. Hon hade sett när hennes mor ställde fatet i källarstukan, hon kunde inte bärga sig utan smög sig ner i källaren. Först tänkte hon bara lukta på gröten, sedan skulle hon smaka litet, så litet att det inte märktes.
Hon hittade en sked och började äta. Och när hon hade börjat äta en gång, så kunde hon inte sluta. Hon hade aldrig smakat någon­ ting så gott. Hon blev aldrig mätt på gröten, för varje sked hon tog smakade den bättre i munnen ­ och hon fortsatte tills fatet var nästan urätet. Då blev hon förskräckt. Nu tordes hon inte gå in igen, hon vågade inte visa sig efter sin olydnad. Hon stannade
kvar i källarstukan, där hon efter en stund fick en häftig värk i magen.

Anna hade förätit sig på korngrynsgröten. Efter vinterns nödfö­ da var den för stark kost för hennes mage, som hade svällt upp och stod som en trumma, hård och spänd. Hon illskrek, när plågorna satte till.

Berta i Idemo efterskickades. Hon fördrev magvärk med vär­men från yllene tyg, och nu lade hon ett tjockt förband av varma ullstrumpor kring livet på barnet. Hon ville också pröva stomjölk som invärtes medel. Lydia sprang till Kråkesjö, där en märr nyss hade fålat, och hon kom tillbaka med ett kvarter mjölk från märren, som Anna fick dricka.

Men ingenting lindrade barnets värk och vånda. Berta sade:
Grynen i gröten hade svällt upp i hennes innanmäte och blivit dubbelt större, så att de hade spräckt magsäcken. Hon var radd att hon inte kunde åtaga sig att bota den skadan.
Flickan ropade och bad innerligt, att någon skulle hjälpa hen­ ne för det gjorde så ont i hennes mage. Flera gånger hade hon bett sina föräldrar om förlåtelse för att hon hade varit olydig; hon visste ju att ingen fick skåra grötfatet förrän det blev kväll och de
främmande kom.


På natten yrade hon stundtals. Berta sade: Om det inte vände sig till det bättre före nästa morgon, så skulle Gud hämta hem barnet. Hon ville trösta föräldrarna så gott hon kunde.
Anna hörde hennes ord, och hon sade, att hon inte ville att Gud skulle hämta henne. Hon ville stanna här hemma. Hon var för­ ståndig för sina år, hon kom med många märkvärdiga frågor, som de vuxna omkring henne inte kunde svara på. 

När plågorna kom ropade hon på sin far om hjälp. Hon ville stiga upp och gå med honom till skomakarn och ta mått till de skor, som han hade lovat henne. Hon talade flera gånger om sina nya skor. Hennes jämmer­ rop hördes ända ut i lagårn, där korna svarade henne med sina råmanden: De trodde att någon var på väg ut för att ge dem foder.

Tidigt på morgonen dog flickan i sina plågor. Den som talade till Karl Oskar under de närmaste dagarna fick vänta på svar. Inte heller ett andra eller tredje tilltal lönade sig bättre. Fjärde gången kanske han svarade med en fråga, som visade att han ingenting alls hade hört.

Nils undrade om han skulle gå ut och göra likkistan åt Anna. Den gången hörde Karl Oskar, och han svarade genast: Kistan åt sitt döda barn skulle han snickra själv. Det kunde inte bli fråga om annat.
Han gick ut i skjulet, där han hade en hög kransågade furubrä­der liggande. Här fanns virke nog och mer än nog att göra en likkista av. Och till den kista, som behövdes till Annas lilla magra kropp, åtgick det inte mycket trä. Fadern började plocka i högen, han ville välja ut raka, fina och knaggfria bräder, rent och bark­ fritt virke. Men han kasserade alla, som hans händer fick tag uti: Antingen var de krokiga eller vinda eller barkfläckiga eller kvisti­ga. Han tog upp den ena brädan efter den andra, synade den och kastade den ifrån sig. Så svårt det var att hitta någon i högen som dög, någon som kunde brukas till kista åt Anna.

Och snart tröttnade han på att leta efter dugliga bräder och blev sittande på huggkubben utan att ha något för händer. Han satt och lyssnade till sitt barn, som hade talat till honom nyss: Det gör så ont att dö, far. Jag vill inte att Gud skall hämta mig, om det gör så här ont, jag vill stanna här hemmavid. Kan jag inte få det, fastän jag åt upp gröten utan lov? Jag skall aldrig smaka på någonting mer utan lov, bara jag får stanna. Far är så stor och stark, far kan väl hjälpa mig, så att inte Gud kommer och tar mig. Om du visste far hur ont det gör! Varför hjälper ingen mig? Jag är ju så liten. Tycker du själv om att dö, far? Vill du att Gud ska komma och hämta dig?
Och så länge fadern ännu hörde sitt döda barns hjälpanrop, fick de levande omkring honom icke något svar på sitt tilltal; han hörde icke dem.

På kvällen frågade Nils sin son, hur långt han hade hunnit på likkistan. Karl Oskar svarade: Han höll på att syna ut bräder. Men inte heller nästa dag hördes några ljud av hammare och hyvel från vedskjulet. Karl Oskar sade bara: Han synade ut bräder.

När det också den tredje dagen förblev tyst ute i skjulet, gick Nils dit på sina kryckor och satte sig vid hyvelbänken. Han snick­ rade så kistan åt den döda, medan Karl Oskar såg på.

När arbetet var färdigt, sade sonen: Det dög inte! Nu hade Nils under sitt liv snickrat mer än hundra likkistor och alla som tingat dem hade varit nöjda, ingen kista hade blivit kasserad. För första gången hade han gjort ett arbete, som blev vrakat, och det vraka­des av hans egen son: Här hade han tagit med en bräda med en stor, ful knagg på, här en annan som var snedsågad, och här stack det fram en spikända inuti. Skulle Anna, hans flicka, ligga på vassa spikar kanske? 

Karl Oskar hittade fullt av fel på kistan, som fadern hade slagit ihop. Han tog en yxa och slog sönder den.
Nils blev förnärmad, men hans äldste son var nu en gång en oefterrättlig människa; ingenting var till lags åt honom. Nu fick han ändå snickra kistan själv. Äntligen hittade han några raka och kvistfria bräder som han godkände. Han ställde sig vid hyvelbän­ ken och stod där hela natten. På morgonen var kistan färdig.

Det var en faders arbete, som gjorts under en ensam sorgens natt vid lyktsken i vedskjulet. Alla som såg likkistan förstod det kanske inte, och det var kanske inte någon som upptäckte någon skillnad mellan denna kista och den kasserade och sönderslagna. Men denna var gjord av en faders varsamma händer, den var ihopspikad av händer som icke kunde upphöra att gripa efter det mistade.

Gud gav ett par föräldrar ett barn att älska och vårda, och när de hade hunnit fästa sig vid den lilla tillräckligt djupt, så tog han henne tillbaka. Hur hade de försyndat sig, att de förtjänade detta? Vad ont hade han väl hunnit göra under sitt liv, att han en gång blev tvungen att snickra denna kista?
Under loppet av samma vecka hölls det både barnsöl och gravöl i Korpamoen. Karl Oskar bar barnets kista i sin famn fram till graven, där prosten fyllde på sin skovel och sade att Anna nu skulle bli som jorden på den skoveln och att hon inte skulle leva upp igen, förrän hon blev väckt på den yttersta dagen.


Barnet åt av korngrynsgröten.
Av det ynkliga kornet som växte förra sommarn hade de bärgat
några skäppor, varav de förmalde ett par kappar till gryn. Av de sista grynen kokade Kristina gröt till kristningen. Men när kornå­ kern stod grön hade ingen sagt till barnet: Om du äter härav skall du döden dö!
Och Karl Oskar tänkte: Den åkerjord, där kornet givit hans barn döden, måste vara drabbad av Herrens ord till Adam. Den måste vara förbannad. Anna hade dött för att åkerjorden här var förbannad.


Han såg de bleka tiggarbarnen gå omkring och rota efter hitte­ gods i avskrädeshögarna, och han tänkte: Min flicka hittade god mat, hennes innanmäte sprängdes av sockrad och smörad korn­ grynsgröt. Så blev hon också ett hungerns vittne.
Under flera veckor efter begravningen gick Kristina nerbruten; det mesta hon gjorde blev galet gjort och andra sysslor blev aldrig gjorda. Tusen gånger anklagade hon sig och frågade: Varför ställde jag icke undan fatet med kristningsgröten, så att ingen såg det? Eller varför lät jag inte barnen smaka, innan jag ställde ut det? Om jag det hade gjort, så hade Anna levat.

Mellan föräldrarna nämndes icke det döda barnets namn förrän en lång tid hade gått. De talade aldrig om barnet de mist. Sorgen skulle ha blivit dem dubbelt tung, om den också hade omvittnats i ord: Därmed hade den blivit upplyft i det klara dagsljuset och fått sin makt erkänd. Nu sökte de hålla den ifrån sig, så att den icke trängde utanför tankarna. Och när ord icke tröstade, så borde de icke utsägas. Utbytta mellan ett par sörjande människor blev de
ingenting annat än ett bullrande läte, som störde den bittra tröst, som kanske fanns i tystnadens tillflykt.


Det hade gått en månad efter Annas begravning, när Kristina en kväll sade till Karl Oskar: Efter vad som nu hade hänt så hade hon ändrat sig. Hon var inte längre emot deras utflyttning till
Nordamerika. Förut hade hon tyckt att hon skulle vara en ovård­sam mor, om hon vågade sina barns liv på Oceanen. Nu hade hon erfarit att Gud även på fasta land kunde lägga hennes små i graven när han ville, hur väl hon än omhuldade dem. Hon hade
börjat tro, att hon hade sina barn i lika stor trygghet på det stormande havet, om hon överlämnade dem i den Högstes beslut. Därtill kom att hon hädanefter nog aldrig skulle känna samma trivsel här i gården som förr. Därför — om han trodde att det för dem själva och barnen skulle bli lyckligast att utflytta, så ville hon foga sig efter honom. 
Vad det än var, som de därmed gav sig in uti ­ det visste de båda så litet om ­ så skulle hon vara med om det: Hon skulle följa honom.


Makarna var överens. 
De skulle söka sig en skeppslägenhet till våren nästa år. Så var beslutet fattat, det beslut som avgjorde livets fortsättning för dem båda, som bestämde deras barns öden, som sträckte sin verkan genom kommande tider, fram till ofödda släkten, det beslut, som avgjorde var deras barnbarn och barnbarnsbarn en gång skulle födas.

Ur Utvandrarn av Vilhelm Moberg

Uppgift:
1. Sammanfatta texten. (Max 300ord)/Publicera på Showbie